Det går för fort!
Jag vet att det har funnits i dig i några år nu
men det har inte märkts så mycket förrän nu
I sommras var du ute varje dag,
du skrattade, log och pratade mycket
Men sen plötsligt gick allt så fort
Du slutade att gå ut på promenader
Istället sov du mest hela dagarna
är du väl var uppe och gick så kunde du knappt hålla balansen
Du började äta mindre och mindre
Och harklade och hostade allt mer
Sen efter bara några veckor åker du in på sjukhus
Tre gånger på en vecka...
veckan efter var det samma sak
Doktorn hittade inget fel så du fick åka hem efter varje gång
Men tillslut så blev du kvar.
Först bara några dagar
Men dagarna blev till veckor.
Du skickades till ett Rehab-hem
där du skulle kunna återhämta dig.
Du skulle ju komma hem sen, du skulle ju bli frisk
Men veckorna blev till månader
och tillslut ville du inte äns själv komma hem
Du fick istället ett rum på något annat slags hem
Nu äter du nästan inte alls vissa dagar
och du har knappt någon ork att leva
Jag vet inte äns om du känner igen mig längre
Men att du inte kommer att komma hem mer
Det tror jag vi alla vet, fastän det är så svårt att fatta
Nu är allt bara en fråga om tid...
Tiden fram till slutet!
Men jag vill att du ska veta - Jag älskar dig morfar!
Min morfar har Alzheimers
det är en sjukdom som gör att man glömmer,
Hjärnan lixom slutar att fungera eftersom
De självklara sakerna, som att prata och gå
glömmer kroppen bort hur man gör
och personer som kanske, ens egna barn och barnbarn
känner man inte igen längre tillslut.
